Valde gå i egen terapi

Samma dag som Ulla Elfving Ekströms son insjuknade bestämde hon sig för att gå i egen terapi för att få hjälp att hantera alla svåra känslor.

– För mig var det självklart att söka stöd för egen del, men jag har förstått att det kanske inte var så vanligt på den tiden. Idag diskuteras anhörigas situation och behov av stöd på ett helt annat sätt, säger hon.

Ulla Elfving Ekström är glad för att hon valde att gå i terapi, något som hon fortsatt med till och från. Den återkommande terapin har skyddat henne från att fastna i grubblerier, menar hon.

– När ens vuxna barn insjuknar i en svår och långvarig sjukdom vänds hela tillvaron upp och ner. Min son, som är mitt enda barn, var på väg ut i vuxenlivet, men han kom aldrig iväg. Hela mitt liv därefter har präglats av hans sjukdom, berättar Ulla Elfving Ekström.

Kunskap minskar oron

För att inte – som hon utrycker det – kväva sin son med sin omsorg och välvilja, valde Ulla Elfving Ekström att engagera sig i Schizofreniförbundet både på lokal och nationell nivå. Idag är hon pensionär men fortfarande aktiv i Schizofreniförbundets förbundsstyrelse där hon är andre vice ordförande.

– Jag har i många år jobbat för att förbättra stödet och hjälpen till personer med schizofreni, något som ytterst också kommer min egen son till del, förklarar hon.

Att arbeta med dessa frågor har ökat Ulla Elfving Ekströms kunskaper om sjukdomen och dess behandling, vilket mildrat hennes oro och stress. Även kontakterna med andra anhöriga i Schizofreniförbundet har betytt mycket, förklarar hon.

– Det är till stor hjälp att få träffa andra anhöriga med liknande erfarenheter. Att förstå att man inte är ensam om sin situation och sorg är befriande, säger hon.

Återkommande stöd viktigt

Ulla Elfving Ekström uppmanar därför andra anhöriga att söka stöd för egen del, till exempel via kommunernas anhörigkonsulenter eller olika intresseföreningar. Att tala med en psykolog är också något som hon rekommenderar.

– I det första akuta skedet är behovet av samtal och stöd väldigt stort. Det behövs också ett återkommande stöd eftersom problemet är långsiktigt. Det kan ta många år innan man accepterar detta, säger hon.
Ur Nka:s (Nationellt kompetenscentrum anhöriga) nyhetsbrev 2014 Nr 2.